idag är det exakt sex månader sedan jag landade i Sydney, helt själv och helt ovetandes om vad som väntade. då hade jag ingen aning om att jag skulle; ha ångest över att laga mat i mitt "egna hem", festa fram till halv 7 på morgonen, se livsfarliga djur, träffa folk på busshållsplatser, skrika på andras barn, lära känna min vapendragare, skratta tills jag börjar gråta, gråta mig själv til sömns ibland, bo i en jättefin familj, gå genom bushen i mörker med 10cm klack, gå vilse i ett shoppingcenter (och lite varstans efter det också), sakna sverige så ofantligt mycket, ta fel tåg och hamna ute i ingenstans, skaffa gymkort, lita på helt okända personer, se några otroligt vackra stränder och vyer, lära mig hitta inne i CBD helt själv, gå upp så sjukt mycket i vikt,  ta hoppkort på harbour bridge, ta en idolbild tillsammans med Robert Pattinson, gå på jobbintervjuer...

..och jag visste definitivt inte att jag skulle flytta in med världens bästa roomies i världens bästa lägenhet. Men jag är så glad över allt ändå, även fast många saker legat (ligger) som en ångestklump så har dessa månader ändå varit de bästa i mitt liv. jag älskar mitt liv här. skulle helst bara vilja frysa tiden och leva här i min lilla bubbla. men tyvärr ligger ju vetskapen om att detta liv inte är föralltid och gnager i bakhuvudet. Det gör sig dessutom påmint varje dag och jag hatar det. Det är så frustrerande att jag inte kan göra något åt det heller. för även fast jag är in love with sydney så är det ju så mycket mer som gör kärleken så stark, ögonblick, tillfälligheter och människorna. Dessa underbara människor som jag stolt kan kalla vänner som jag träffat här, är så oändligt glad och tacksam över de bekantskaper jag skaffat här. Ni har gjort min resa värd vartenda öre och vartenda ögonblick som man missat hemma känns mer okej när man har så fint folk att dela livet med här. men det är ju där kruxet ligger, för även om jag stannar i älskade sydney så vet jag ju att tillslut kommer (i alla fall de flesta) personerna jag träffat här att försvinna och jag kan inte göra något åt det. ser verkligen inte fram emot dagen jag måste överge mitt sydney-liv och inse att "verkliga världen" faktiskt finns kvar där ute trots att jag inte riktigt vill tro på det, inte nu, inte idag. låt mig bara få leva mitt låtsasliv, lite till, bara lite?